”Så länge du orkar, spring tills du blir utbytt.”

Henke Larsson i Sommar

torsdag 20 december 2012

BLIR VI LYCKLIGARE PÅ ÄLDRE DAGAR ?


Det finns undersökningar som pekar på att äldre blir lyckligare efter pensioneringen, åtminstone om pensioneringen uppfattas som frivillig. Frågan är dock om detta beror på pensioneringen i sig eller om det egentligen förklaras av en generell tendens att bli lyckligare ju äldre man blir.
Lyckoforskningen är ett ganska nytt område som också har blivit politiskt uppmärksammat i flera länder, bl.a. i Storbritannien och Frankrike. Det börjar finnas en konsensus att lyckomätningar på ett meningsfullt sätt kan mäta livskvalitet och tillfredsställelse i livet, och dessutom bidra till nya kunskaper om vilka faktorer i livet som bidrar till ökad lycka.
I en ny studie har Gregori Baetschmann använt data från den tyska panelundersökningen German Socio-Economic Panel för att undersöka tillfredsställelsen över livscykeln. Undersökningen täcker åren 1984-2009 och omfattar alla personer i åldern 20-80 år.
Tidigare undersökningar har visat en tydlig U-kurva. Den genomsnittliga lyckan faller från 25-årsåldern till ca 55 varefter den åter ökar till ca 70 års ålder, då den faller abrupt. Det förklaras i allmänhet av växande hälsoproblem. Förbättringen efter 55 år beror på att färre personer är missnöjda med livet. Ingen vet egentligen varför lyckan ökar efter 55 år.
Det finns dock flera mätproblem. Ett är att man återkommer med samma fråga till undersökningspersonerna och detta påverkar resultatet (s.k. panellärande). Det kan vara så att ju längre man deltar i en undersökningspanel, ju mindre lycklig anser man sig vara. Ett annat problem kan vara tidseffekter. De kan bero på att tillfredsställelsen sjunker på grund av yttre orsaker, t.ex. en ekonomisk kris, eller att lyckan ökar över tid i takt med ökat välstånd.
Baetschmann finner samma U-kurva efter åldern som i tidigare studier även när han försöker kontrollera för bl.a. tidseffekter. Det finns inga tydliga skillnader mellan män och kvinnor. Däremot finns stora skillnader mellan utbildningsgrupper. Personer med högre utbildningsnivå blir lyckligare över åren men tillfredsställelsen sjunker för dem med lägre utbildning.
Denna studie undersöker inte orsakssamband. En fråga som kan ställas är dock i vad mån den högre tillfredsställelsen bland välutbildade sammanhänger med att de i högre grad än andra fortsätter att arbete. Det finns uppenbart många obesvarade frågor om hur ett längre arbetsliv påverkar tillfredsställelsen i livet.
Gregori Baetschmann, University of Zurich : Heterogeneity in the relationship between happiness and age: Evidence from the German Socio-Economic Panel

onsdag 12 december 2012

GER LÄNGRE UTBILDNING BÄTTRE KOGNITIV FÖRMÅGA BLAND ÄLDRE

OECD och många forskare och experter påpekar att det som egentligen avgör hur stora effekter åldrandet får på samhällsekonomin är de äldres hälsa och kognitiva förmågor, inte åldrandet i sig. Reformer för ett längre arbetsliv kan bli framgångsrika bara om de äldre har förutsättningar att vara fortsatt produktiva.

En viktig slutsats i delbetänkandet är att dagens äldre visar bättre resultat på olika kognitiva tester är tidigare generationer äldre. Äldre blir således allt smartare. Det finns olika hypoteser vad orsakerna kan vara. Det kan bero på att risken för olika sjukdomar som sätter ned kognitiv förmåga har minskat. Det kan också tänkas förklaras av den höjda levnadsstandarden, inte minst förbättringen av kosten, och en förbättrad livsstil. En viktig hypotes är att de stora förbättringarna av ungdomsutbildningen höjer hjärnas förmåga även under äldre dagar. Ett problem är givetvis att kunna undersöka detta på ett trovärdigt sätt. Det räcker inte med att konstatera att det finns statistiska korrelationer, dvs. att en ökad utbildningsnivå på yngre dagar har samband med bättre förmåga på äldre dagar. Det kan vara andra faktorer som orsakar sambanden.

En grupp tyska forskare har utnyttjat det faktum att utbildningstiden i den obligatoriska skolan har förlängts vid olika tidpunkter i sex europeiska länder. På detta sätt får man en oberoende variation i utbildningstid och kan mäta hur detta har påverkat äldres intellektuella förmågor. Forskarna använder undersökningen Survey of Health, Aging and Retirement in Europe (SHARE) som innehåller bl.a. minnestest på äldre. I studien ingår personer födda 1939-1956. Med statistiska metoder försöker man renodla effekten av ökningen av antalet utbildningsår. Forskarna finner starka bevis för en positiv effekt av ungdomsutbildningen på minnesförmågan bland äldre, särskilt långtidsminnet. Ett års extra utbildning höjer minnesförmågan med i genomsnitt 16 %. Det finns också indikationer på att den höjda utbildningen minskar risken för demens bland äldre kvinnor. Däremot ger den högre utbildningen ingen signifikant effekt på de äldres arbetsmarknadsdeltagande, rökning osv.

Forskarna påpekar att bättre ungdomsutbildning antagligen är en viktig strategi för att hantera befolkningens åldrande.

tisdag 4 december 2012

HAR SVERIGE DEN MEST ETABLERADE PENSIONSÅLDERN ?

Pensionsåldern har avskaffats i inkomstpensionen och ersatts med en rörlig pensionsålder från 61 år. Pensionssystemet är utformat så att man måste jobba längre för att behålla en rimlig pensionsnivå när medellivslängden ökar. De ekonomiska incitamenten att fortsätta att arbeta är generösa. Mycket ambitiösa insatser genomförs för att informera om att man behöver arbeta längre när vi lever längre.
Utredningens analyser i delbetänkandet visar dock att det fortfarande finns en de facto normal pensionsålder på 65 år som för de flesta äldre i praktiken styr besluten att sluta arbeta och ta ut pension. Åtta av tio äldre tar ut sin allmänna pension före eller vid 65 års ålder. Få äldre fortsätter att arbeta efter 65 år. Räknar man heltidsekvivalenter har arbetsutbudet i gruppen 65-74 år inte ökat sedan 2005. Detta trots att äldre blir allt friskare, smartare och mer välutbildade.
I en ny analys av Hans Olsson redovisas att Sveriges utträdesålder (drygt 63 år) fortfarande är nästan högst i Europa, men lägre än i utomeuropeiska OECD-länder. Utträdesåldern har stigit en del under årens lopp, fast i lägre takt än i ett flertal andra länder. En viktig iakttagelse är att den svenska sysselsättningsgraden närmast före 65 års ålder är praktiskt taget högst i världen, men att den är låg efter 65 års ålder. Detta tyder på att föreställningen om 65 år som den normala pensionsåldern är fastare etablerad här i Sverige än i andra länder, trots åtskilliga reformer i syfte att stimulera till ett längre arbetsliv.
Hans Olsson, Pensionsmyndigheten (2012): Utträdesåldern från arbetslivet: ett internationellt perspektiv

tisdag 27 november 2012

NYA ESSÄER OCH RAPPORTER OM LÄNGRE ARBETSLIV

Som aviserades i analysbetänkandet SOU 2012:28 har utredningen beställt ett antal essäer och kompletterande underlagsrapporter inför förslagsbetänkande våren 2013. Essäerna inriktas på idéutveckling och ska problematisera och resonera kring frågorna vilka är de viktigaste hindren för ett längre arbetsliv och hur våra regler och institutioner kan förändras för att bättre kunna anpassas till de äldres växande möjligheter och intresse att vara aktiva. Syftet är att genom idéutveckling stimulera och bredda den allmänna debatten om längre arbetsliv för äldre. De kompletterande underlagsrapporterna undersöker frågeställningar som utredningen inte hann belysa i delbetänkandet.

Essäerna och rapporterna kommer att efterhand de blir klara presenteras på seminarier och publiceras i utredningens skriftserie, på bloggen och hemsidan. Författarna står för innehåll och slutsatser i rapporterna. Följande essäer och rapporter planeras, titlar m.m. är preliminära.

Gunnar Wetterberg: Åldern sitter i huvudet. I den politiska debatten reduceras frågan om statens styrmedel ofta till lagar, skatter och bidrag. I många fall handlar det emellertid om att påverka människors beteenden.  Hur kan man påverka detta ”vad vi själva vill”? I analyserna av pensionsåldern och utträdet ur arbetslivet är det en nyckelfråga. Essän kommer att handla om föreställningar, beteenden och värderingar som har betydelse för när människor väljer att lämna arbetslivet. Några kan man påverka genom åtgärder, andra genom att resonera och förklara, i hopp om att fler då ska fundera igenom hur de ska bete sig. Gunnar Wetterberg är samhällspolitisk chef på SACO, historiker och debattör.

Juhani Ilmarinen: Hur kan äldres förmågor bättre tas tillvara i Sverige. I Finland har man längre forskat om äldre och arbetslivet och resultaten har lagts till grund för såväl offentliga insatser som rådgivning till arbetsgivare m.fl. Age-management är ett samlande begrepp för hur arbetslivet bättre kan anpassas till den äldre arbetskraften.  I essän sammanfattas kunskapsläget från finsk och annan forskning om äldre och arbetslivet. Därefter skisseras med utgångspunkt i de finska erfarenheterna och företagsrådgivningen ett program för hur svenska regler och institutioner kan förändras för att minska de hinder som finns för ett längre arbetsliv. Juhani Ilmarinen är professor, tidigare bl.a. chef för enheten för arbetsfysiologi, Arbetshälsoinstitutet i Finland, och konsult om age-management.

Oskar Nordström Skans och Anders Forslund: Stoppar proppen Orvar ungas chanser och utvecklingen. Proppen Orvar som sitter i hålet och stoppar all utveckling har blivit sinnebilden för att äldre bromsar de ungas möjligheter på arbetsmarknaden och en positiv samhällsutveckling. Det finns en cementerad föreställning att äldre bör ge plats till ungdomarna bl.a. för att minska arbetslösheten och för att gynna utvecklingen. Även i övrigt bildade personer tycks leva i den tron. Essän kommer resonera kring problembilden och föreställningarna, gå igenom teorin för hur arbetsmarknaden fungerar och redovisa forskningsresultat om hur ett ökat arbetsutbud gynnar alla, både dem som har jobb och andra som står utanför. Oskar Nordström Skans är docent IFAU och var projektledare för senaste Långtidsutredningen, Anders Forslund är biträdande chef och professor vid IFAU.

Anna Hedborg m.fl.: Hur kan parterna medverka till ett längre arbetsliv. Sedan årtionden har parterna utvecklat avtalen för tjänstepensioner för att förbättra villkoren vid pensionering. Parterna har också ansvaret för avtal som styr tillämpningen lagar om arbetsmiljö, anställningsskydd och arbetstider m.m. Essän ska diskutera frågan om och i så fal hur parterna kan bidra till att minska de hinder som finns för äldre att arbeta fram till 65 år eller längre, under mer flexibla villkor anpassade till sina förutsättningar. Hur kan förebyggande insatser och rehabilitering ges en ökad prioritering i parternas samverkan. Anna Hedborg är bl.a. tidigare statsråd och generaldirektör, även rådgivare till utredningen, och Ola Pettersson är chefsekonom på LO.

Deltid och längre arbetsliv. I diskussionerna med parterna och olika experter och i enkäter till äldre framhålls ofta att bättre möjligheter till deltid kan öka intresset att arbeta längre bland äldre. Deltidslösningar berörs i direktivet och kan bli en kärnfråga i diskussionerna om angelägna förslag. Samtidigt visar utvärderingar av delpensionssystem att det är oklart om systemen bidrar till att öka antalet arbetade timmar i ekonomin och att kostnaderna till största delen kan vara en subvention till annars obetald fritid. Essän ska sammanfatta frågeställningar och kunskaper kring äldres deltidsarbete och delpensioner samt diskutera under vilka förutsättningar ökad rätt till deltid, med eller utan ekonomiska stimulanser, kan vara en effektiv metod att öka antalet arbetade timmar bland den äldre arbetskraften. Diskussioner förs med tänkbara författare.

Michael Thålin: Arbetskarriärer och utträde från arbetsmarknaden. En huvudfråga för utredningen är hur problem i arbetsmiljön efterhand leder till förtida utträde från arbetsmarknaden. Levnadsnivåundersökningarna har bekräftat den bild som framkommit i Arbetsmiljöverkets statistik och ULF-undersökningarna av en ökad andel löntagare med stressfyllt arbete och med minskad eget inflytande. Ökningen är särskilt tydlig bland kvinnodominerande yrken i välfärdssektorn. I studien ska forskarna empiriskt försöka beskriva sambanden mellan arbetsförhållanden och förtida utträde. Micheael Thålin är professor vid Institutet för social forskning, SOFI.

Pensionssystemet och sociala skillnader i dödlighet. Det finns bland forskarna en ganska bred enighet om att de relativa skillnaderna i dödlighet mellan socioekonomiska grupper har ökat sedan 1980-talet. En fortsatt utveckling, där allt längre arbetsliv är en förutsättning för tillräckliga pensionsnivåer, kan då leda till ett mindre utjämnande pensionssystem och ökade inkomstklyftor. Friska och välutbildade kan arbeta vidare och skjuta upp pensioneringen, och få mycket bättre pensioner genom uppräkning av pensionstillgångarna, lägre delningstal och högre arvsvinster. Personer med lägre utbildning har sämre arbetsförhållanden och lägre löner, de lämnar arbetslivet tidigt och har kortare medellivslängd. Andra egenskaper i pensionssystemet kan dock motverka dessa tendenser, som t.ex. garantipensioner och avgifter som betalas över taket. I denna underlagsrapport ska analyseras hur skillnader i medellivslängd och andra förändringar kan påverka det allmänna pensionssystemets omfördelning. Diskussioner förs med tänkbara författare.

Gabriella Sjögren Lindquist: Kunskapsöversikt av effekter av höjd pensionsålder. Några länder har under senare år höjt den normala pensionsåldern för alla, något fler länder har höjt pensionsåldern för kvinnor. Bilden i medier och reportage är att dessa höjningar ofta leder till betydande och snabba effekter på de äldres arbetsutbud och pensionsbeslut. Det förefaller dock ännu finnas relativt få studier som på ett kvalificerat sätt mäter effekterna. Åtskilliga faktorer kan påverka de äldres arbetsutbud förutom pensionsregler, som t.ex. den allmänna konjunkturutvecklingen. Det kan vara svårt att isolera effekterna av regeländringar. Kunskapsöversikten ska belysa arbetsutbudseffekter i första hand av senare års internationella pensionsreformer. Gabriella Sjögren Lindquist är docent och stf. föreståndare vid Institutet för social forskning.

tisdag 20 november 2012

RÖKER MAN MER SOM PENSIONÄR

Vid olika presentationer av utredningens delbetänkande uppstår ofta livliga diskussioner om pensioneringen i sig höjer eller sänker livskvaliteten. De flesta väntar sig ett bättre liv efter pensioneringen, några är dock mer tveksamma. Alla blir dock förvånade över hur litet forskning det finns i denna fråga, särskilt på svenska förhållanden.
En särskilt viktig fråga är hur olika livsstilsfaktorer påverkas när man lämnar arbetslivet. Det finns relativt omfattande forskning som visar att personer som förlorar sina jobb och blir arbetslösa en längre tid ofta försämrar sin livsstil vad gäller exempelvis alkoholkonsumtion, rökning, fysisk aktivitet osv. Det finns dock ännu få studier med hög kvalitet som undersöker vilka effekter som utträdet från arbetslivet har för äldre.
I en ny rapport från universitetet i Iowa har forskaren Padmaja Ayyagari studerat om man röker mer efter pensioneringen. Dagens omfattande rökförbud på arbetsplatser och offentliga utrymmen verkar rimligen återhållande på rökningen när man arbetar. Kamratpåverkan från alla som inte röker kan få liknande effekt. Å andra sidan kan stressiga arbeten öka benägenheten att röka. Som pensionär blir inkomsterna vanligen lägre vilket kan minska tobaksmissbruket.
Sambandet mellan rökning och pensionering är enligt Ayyagari svårt att undersöka eftersom rökning påverkar hälsan och därmed tidpunkten för pensionering. I studien har man använt den amerikanska databasen Health and Retirement Study (HRS) och motsvarande databas från forskningsinstitutet RAND för att mäta hur rökningen påverkas av pensioneringen. Ayyagari använder den successiva höjningen av pensionsåldern i USA och olika uppgifter om kön, utbildningsnivå, civilstånd, arbetstid före pensionering, yrke m.fl. variabler för att med hjälp av sofistikerade ekonometriska metoder försöka isolera ett orsakssamband.
Resultaten visar att pensioneringen leder till en ökning av tobaksmissbruket, både andelen som röker och antalet rökta cigaretter. Det finns dock skillnader mellan olika yrken, kön m.fl. faktorer. Padmaja Ayyagari påminner om att fortsatt eller ökat tobaksmissbruk efter 65 år påtagligt kan förkorta livet men också öka sjukvårdskonsumtionen.
Det är ännu för tidigt att dra säkra slutsatser om tobaksmissbruk och pensionering. Det behövs fler undersökningar som kan bekräfta dessa resultat. Denna studie indikerar dock att en höjd pensionsålder skulle kunna både bidra till bättre hälsa bland äldre, längre liv och dessutom kanske till lägre utgifter för hälso- och sjukvården.

torsdag 15 november 2012

OECD: LÅNGSAMMARE TILLVÄXT MED ÅLDRANDE BEFOLKNINGAR

Flera forskningsrapporter under senare år har varnat för att när befolkningarna i världen åldras så kommer den ekonomiska tillväxttakten att bli långsammare. Nu har OECD publicerat en studie med liknande slutsats. Rapporten har författats av den svenske ekonomen Åsa Johansson och kollegor vid OECD och innehåller en global framskrivning av befolkning och ekonomi till 2060. Man har använt en helt ny modell för simuleringarna. Även om utbildningsnivån successivt kommer att höjas i många länder motverkas det av en åldrande arbetskraft och en ökad andel äldre som inte arbetar. Utan strukturella reformer sjunker arbetskraften i andel av befolkningen i allt fler länder. I de rika länderna kan arbetskraftsdeltagandet komma att sjunka med i genomsnitt fem procentenheter.
Befolkningens åldrande kommer att gå mycket fort i vissa länder, särskilt i Kina. Där kommer försörjningskvoten (antalet i åldern 65 år och äldre i förhållande till antalet 16-64 år) öka från 11 till 39 per 100 till 2045. Kinas nuvarande mycket höga tillväxttakt beräknas därför att falla dramatiskt till blygsamma nivåer från ca 2030.
Åldrandet i världen kommer att sätta press på allt fler länder att höja pensionsåldern, menar författarna. För att få rimliga resultat har OECD därför redan i baskalkylen antagit att pensionsåldern justeras i alla länder genom en index så att andelen arbetade år av medellivslängden hålls konstant. Genom detta får man dock endast en i stort sett oförändrad andel i arbetskraften.
Åsa Johansson påminner i en intervju i New York Times om det faktum många ännu i dag inte begriper: “The active share of the population has to finance the old population”.

torsdag 1 november 2012

PÅVERKAR EKONOMISKA INCITAMENT SYSSELSÄTTNING OCH PENSIONERING

En fråga som ständigt återkommer är om man kan påverka de äldres sysselsättning och beslut om pensionering med ekonomiska incitament. Den handlar om den absoluta och relativa betydelsen av nuvarande inkomst respektive framtida pension för de äldres arbetsutbud. Det största intresset och de flesta studier har handlat om huruvida regeländringar som medför högre eller lägre framtida pensionsinkomst, oftast mätt som pensionsförmögenheten, påverkar tidpunkten för pensioneringen. Utredningen konstaterar i delbetänkandet att de flesta forskare och experter är ganska eniga om att resultaten är delvis motstridiga och beroende av hur analyserna görs. Flera mikroekonomiska studier och undersökningar baserade på kvasinaturliga experiment, t.ex. att olika pensionsregler har gällt personer med i övrig liknande förhållanden, pekar på att ekonomiska incitament som förändrar de framtida pensionsinkomsterna spelar en begränsad roll för när man går i pension.
I en ny studie av Christian N. Brinch, Erik Hernæs och Zhiyang Jia vid den norska statistikmyndigheten har forskarna kunnat jämföra effekterna av regeländringar som påverkar nuvarande inkomst med ändringar som påverkar pensionsförmögenheten. Man skriver i sin forskningsöversikt att framtida inkomst tycks värderas mindre än nuvarande, även för pensionärer. Forskarna har utnyttjat två förändringar i det norska pensionssystemet och jämfört arbetsutbudet före och efter reformerna för olika kohorter. Den första reformen är slopandet av regler om att pensionen sätts ned med 40 % av intjänad arbetsinkomst upp till en viss nivå, den andra är införande av rätten att tjäna in pensionsrätter fram till 70 år. Båda förändringarna ger ökat ekonomiskt utbyte av att fortsätta att arbeta och bruttoeffekten på pensionssystemet var ungefär lika stora. Studien baseras på administrativa data från norska SCB som bl.a. innehåller uppgifter som ålder, kön, utbildning, pensioneringsår och arbetsinkomster.
Forskarna finner för män i åldern 67 år en starkt och signifikant effekt av den slopade reduktionen av pensionen mot arbetsinkomst, reformen medförde en kraftig ökning av arbetsinkomsterna. De kan dock inte finna någon effekt av ökad möjlighet att tjäna in pensionsrätter till 70. Reformerna är budgetmässigt omfattande och ungefär lika stora. Förklaringen till de olika resultaten kan vara att äldre föredrar nuvarande inkomst eller nedvärderar eller misstror framtida inkomst. Forskarna bedömer dock att den troligaste förklaringen är att den slopade inkomstprövningen av pensionen är mer transparent medan förändringen av intjänandet är svårare eller omöjlig att förstå för de flesta äldre. Svåröverblickbara intjänanderegler finns i de flesta pensionssystem, vilket kan bidra till att äldre tar ut pensionen tidigt, man väljer hellre kontanter i dag än svårförståeliga fördelar i framtiden.
I en annan ny och närliggande studie har Lisa Laun vid IFAU undersökt om förhöjda jobbskatteavdrag och sänkta arbetsgivaravgifter för äldre ökar sysselsättningen. Skattelättnaderna gäller för arbetstagare som har fyllt 65 år vid skatteårets ingång. I analysen jämförs arbetsmarknadsutfall mellan personer som fyllde 65 år strax före eller strax efter årsskiftet då reformen infördes 2007. Resultaten tyder på att de riktade skattelättnaderna ökade sysselsättningen under året närmast efter 65-årsdagen med 1,5 procentenheter bland äldre som hade en beskattningsbar arbetsinkomst åtminstone något av åren tre till fem år tidigare.
Fler och fler amerikaner arbetar efter 65 år, bl.a. som en följd av att pensionsåldern höjs successivt i USA. Det visar bl.a. arbetsmarknadsstatistiken som nyligen redovisats av Wall Street Journal. Under den senaste krisen har sysselsättningen bland 65+ ökat påtagligt medan den minskat för yngre.
Svenska AKU-siffror som utredningen redovisat pekar också på en ökning av andelen sysselsatta i gruppen 65-74 år, från 9 % 1995 till 12 % 2010. Samtidigt har medelarbetstiden i denna grupp fallit tillbaka de senaste åren (se kapitel 10 i delbetänkandet).
Frågan är därför om arbetskraftsdeltagandet i procent av befolkningen verkligen har ökat bland personer 65+. Ett sätt att mäta detta är att beräkna heltidsekvivalenter. En ny sådan kalkyl från Hans Olsson på Pensionsmyndigheten pekar på att räknat i heltidsekvivalenter har arbetskraftsdeltagandet inte förändrats nämnvärt sedan 2005 för personer 65 år och äldre. För åldersgruppen 60-64 år har dock arbetskraftsdeltagandet ökat.
Arbetskraftsdeltagande i procent av befolkningen, heltidsekvivalenter

En fråga som inställer sig från dessa och andra forskningsresultat och arbetsmarknadsstatistiken är om förhoppningarna att det nya pensionssystemets förbättrade ekonomiska incitament kommer att vara tillräckliga för att påverka äldre att arbeta längre. De nya beräkningarna av helårsekvivalenter tyder på att senare års kohorter fortsätter att pensionera sig och kraftigt minska sitt arbetsutbud vid 65 år eller tidigare, trots att de till stor del får sin pension enligt de nya reglerna. Trots informationsinsatser väljer få äldre att arbeta lägre i någon större omfattning. Normerna om pensionsåldern tycks dominera andra effekter som exempelvis av ekonomiska incitament. Ska man påverka pensionsbeteendet så att framtida pensionsnivåer blir rimliga och försörjningsbördan inte orimlig kanske det är viktigast att påverka 65-årsnormen respektive att förstärka det kortsiktiga ekonomiska utbytet av att fortsätta att arbeta.

fredag 26 oktober 2012

INFORMATION STYR PENSIONSBESLUTEN

Det är väl dokumenterat att man kan påverka de äldres beslut att lämna arbetslivet och ta ut pension genom att på olika sätt ändra reglerna och/eller det ekonomiska utbytet av att arbeta vidare, även om effekterna ibland är oväntat små. Det finns också flera studier som visar att man kan påverka benägenheten att arbeta längre genom riktad information om de ekonomiska fördelarna med fortsatt arbete (se blogginlägg INFORMATION KAN PÅVERKA). Frågan är då om utformningen av informationen av pensionsalternativen (framing) kan styra pensioneringsbesluten (se föregående blogginlägg).
I en ny studie från RAND institute har Jeffrey R. Brown, Arie Kapteyn och Olivia S. Mitchell med ett experiment undersökt hur mycket benägenheten att pensionera sig tidigt respektive senare kan påverkas beroende på hur man beskriver valalternativen. Tio randomiserade behandlingsgrupper bestående av sammanlagt 3000 försökspersoner fick via en webbenkät läsa varierade beskrivningar av valalternativen och sedan svara på frågan när de själva planerade att pensionera sig. Studier på den amerikanska databasen Health and Retirement Study har visat att sådana frågor om planerad pension har ett starkt samband med när äldre faktiskt pensionerar sig.
Valalternativen är konstruerade som varianter av hur USA:s Socialförsäkringsmyndighet försöker informera neutralt om vad tidigt eller uppskjutet uttag av pension innebär för pensionsnivån. I USA kan man tidigast ta ut sin pension vid 62 år men pensionen sänks med ca 25 % i förhållande till om pensionen tas ut vid ”åldern för full pension” f.n. 66 år. De faktorer forskarna varierar i utformningen av informationen bygger på tidigare forskningsresultat i beteendeekonomi, nämligen om man använder ord som förknippas med konsumtion eller investering, om man beskriver effekterna som vinster eller förluster samt vilken ålder man använder som jämförelsepunkt, 62, 66 eller 70 år. Forskarna studerar särskilt om ”break-even” beräkningar, som anger hur länge man måste leva för att få nytta av ett uppskjutet uttag av pension, påverkar pensionsbeslutet. Sådana beräkningar har varit vanliga i USA i informationen från både allmänna och privata pensionsförsäkringar. Denna typ av ensidig information bortser från ålderspensionens inslag av försäkring för risken för ett långt liv.
Resultaten visar att pensioneringstidpunkten inte bara är ett rationellt val utan i hög grad styrs av hur myndigheter och pensionsförvaltare utformar sin information om valalternativen. Beräkningar av ”break-even” ålder har en stark effekt och uppmuntrar en tidig pensionering. Användningen av ord som förknippas med ekonomiska fördelar respektive en jämförelsepunkt på 70 år påverkar äldre att skjuta upp pensioneringen. Forskarna drar slutsatsen av den vanliga metoden i USA under årtionden att använda ”break-even” beräkningar kan ha påverkat generationer av äldre att pensionera sig tidigare än vad man skulle ha gjort med en mer neutral information.
Studien baseras på självrapporterad planerad pensionering och det kan inte uteslutas att faktiskt pensionsbeteende skulle avvika från detta. Pensionssystemens utformning och informationen om dem varierar mellan länder och man bör vara försiktig att dra slutsatser till svenska förhållanden. Experimentet ger dock stöd för utredningens bedömning att ordval och information om ”normal pensionsålder” och referenser till 65 år som förekommer bl.a. inom de avtalade tjänstepensionerna kan bidra till att en så stor andel äldre fortfarande pensionerar sig vid 65 trots att den formella pensionsåldern avskaffades i det nya pensionssystemet.

onsdag 24 oktober 2012

NY SEKRETERARE TILL UTREDNINGEN

Maria Norberg börjar den 1 november som sekreterare i utredningen. Maria Norberg kommer närmast från Försäkringskassan där hon arbetat som verksjurist. Tidigare arbetade hon på Socialdepartementet som ämnessakkunnig med inriktning på socialförsäkring och sociala tjänster. Maria har jur.kand. examen och domstolsbakgrund. I utredningen ska Maria framför allt arbeta med lagstiftningsfrågor.

fredag 19 oktober 2012

HUR PÅVERKAR HÖJD PENSIONSÅLDER UTTRÄDET FRÅN ARBETSLIVET

En avgörande fråga är hur mycket höjda åldersgränser i pensionssystemet kan bidra till en ökad sysselsättning bland äldre, en höjning av utträdesåldern från arbetsmarknaden resp. en höjd faktisk pensionsålder. Det finns många studier som har visat att sänkt pensionsålder snabbt leder till en minskad sysselsättning. Det är dock få länder som faktiskt har höjt pensionsåldern så att man kan jämföra utträdet före och efter reformen.
I USA beslutade kongressen redan 1983 att stegvis höja den normala pensionsåldern från 65 år till 67 år. För kohorter födda 1938 och senare höjs pensionsåldern med två månader per år. De första kohorterna som berördes av de nya reglerna nådde den tidigaste möjliga åldern att ta ut pension år 2000. På senare år har man således kunnat forska om hur åldersgränser påverkar pensioneringen i USA.
Forskaren Giovanni Mastrobuoni vid universitet i Princeton publicerade 2009 den första uppföljningen där han jämförde arbetsmarknadsbeteendet i åldersgrupperna före 1938 som inte berördes av reformen med de yngre kohorterna som fick successivt höjd pensionsålder. Han använde data om den genomsnittliga utträdesåldern (average retirement age) från den månatliga arbetskraftsundersökningen ”Current Population Survey” från 1989 till 2006.
Mastrobuoni skriver att man skulle kunna vänta sig att framåtblickande arbetstagare som redan 1983 fick kännedom om reformen skulle anpassa sin konsumtion över livet, varför reformen borde ha små effekter. Först 1995 började dock de ansvariga myndigheterna att skicka ut information till äldre om förändringen.
Resultaten pekar på att de äldre reagerade mycket kraftigt på den höjda pensionsåldern. Beräkningarna tyder på att utträdesåldern höjdes med hälften av höjningen av pensionsåldern, dvs. när pensionsåldern varje år höjdes två månader så arbetade de äldre i genomsnitt en månad längre. Effekten var i stort sett lika för kvinnor och män och för olika socio-ekonomiska grupper Resultaten är i linje med vad man kan vänta eftersom den höjda pensionsåldern sänker värdet på den sammanlagda framtida pensionsinkomsten. Dessa effekter är dessutom kraftigare än vad man tidigare antagit från simuleringar av hur människors beteenden kan väntas påverkas av ändrade regler. Flera andra forskare har senare kommit till likande resultat om effekterna av höjningen av pensionsåldern i USA. Erik Glans vid Uppsala universitet har visat att den svenska pensionsreformen kan väntas bidra till senarelagd pension, särskilt bland offentliganställda (se länk till höger under läsvärt).
Frågan är då om höjd pensionsålder leder till en jämnare fördelning av utträdesåldern, dvs. att fler slutar att arbeta tidigt och fler fortsätter. Innebär en förändrad pensionsålder att flera väljer att utgå ifrån egna preferenser och förutsättningar snarare än ifrån den normerande åldersgränsen för utträdet från arbetsmarknaden? Kommer fler att slutar att arbeta tidigt och fler fortsätta att arbeta efter den gamla ”normen” för utträdesålder? Den s.k. ”spiken” i pensionsbeteendet finns i Sverige och i många andra länder, dvs. att de allra flesta slutar att arbeta och tar ut pension vid den ”normala pensionsåldern” t.ex. 65 år. Man har t.ex. kunnat visa i USA att denna spik inte fanns i arbetsmarknaden förr, utan följde med införandet av allmänna pensioner som innehöll begreppet ”normal pensionsålder”. Denna spik har ofta förstärkts över tiden trots att man i många länder efterhand har infört flexibel pensionsålder med aktuariskt justerade pensioner. Spiken har förundrat många forskare eftersom det är svårt att finna rimliga ekonomiska förklaringar till beteendet. Ibland har spiken kunna kopplats till oförmånliga villkor för uppskjutet uttag eller tydliga incitament att ta ut pensionen vid en viss ålder i förmånsbestämda pensionssystem. Åtskilliga misstänker emellertid att beteendet framför allt påverkas av att myndigheternas pensionskalkyler och information till äldre över alternativa tidpunkter för uttag av pension alltid relaterar till 65 år (framing effects).
Forskarna Luc Behaghel och David M. Blau vid Michigan Retirement Research Center har i en aktuell studie i American Economic Journal undersökt hur höjningen av pensionsåldern i USA har påverkat både uttaget av pension och sysselsättningen bland äldre, och särskilt om ”spiken” har förändrats eller flyttats. De har använt data från Health and Retirement Study (HRS) för perioden 1992-2008 som har många variabler som kan användas för att försöka förklara pensionsbeteendet, inkl. hälsa och utbildning, samt data från en annan liknande panel som baseras på administrativa data från arbetslöshetsförsäkringen.
Behaghel och Blau visar både med grafer och med regressionsberäkningar att spiken vad gäller uttag av pension flyttar sig uppåt i åldern vartefter den normala pensionsålderns höjs för yngre åldersgrupper. Spiken blir dock efterhand något mer utjämnad. Spiken för utträdet från arbetsmarknaden minskar tydligt efter hand som reformen införs. Forskarna har också undersökt vilka olika grupper som mer eller mindre anpassar sig till reformen genom att skjuta upp utträdet och pensioneringen. Man finner att arbetstagare med högre kognitiv förmåga svarar tydligare på den höjda pensionsåldern medan äldre med lägre förmåga oftare fortsätter att använda 65 år som referens för sina beslut.
Daniel Kahneman fick Riksbankens pris i ekonomi till Nobels minne 2002 för sin forskning som visade att ekonomiska beslut inte bara påverkas av rationella val utan i hög grad av hur olika valalternativ beskrivs (framing effects). Behaghel och Blau drar bl.a. slutsatsen att det inte bara är faktorer som de samlade tillgångarna i pensionsförmögenhet som styr pensionsbeteendet utan i hög grad hur reformer beskrivs. De konstaterar visserligen att man inte kan utesluta andra förklaringar till det observerade beteendet, men menar att detta kvasi-experiment ger ovanligt starkt stöd för framing effects, dvs. att enskildas beslut också påverkas av hur ansvariga myndigheter och pensionsförvaltare påverkar beteendet genom hur de formulerar beskrivningar av reformer, regler och effekterna av olika alternativa pensioneringsval.
Dessa och andra resultat ger stöd för den bedömning som forskare och experter i allmänhet gör att åldersgränser i allmänna pensionssystem påverkar besluten att lämna arbetslivet och pensionera sig både direkt och indirekt. Höjda åldersgränser kan påverka enskildas pensioneringsbeslut direkt genom att förändra pensionsnivån. Det finns också tydliga indikationer på att myndigheter och pensionsförvaltare indirekt påverkar pensionsbeteendet genom hur de utformar informationen. Uttryck och referenser påverkar också pensioneringsnormer, dvs. vid vilken tid man tycker det är socialt acceptabelt att lämna arbetslivet. Hur stora de faktiska effekterna blir av en justering av en pensionsrelaterad åldersgräns är givetvis beroende av bl.a. hur arbetsmarknaden fungerar i olika länder, hur reglerna ändras, men dessutom av vilken information som ges och när. Det kan finnas oanade möjligheter att påverka de äldres pensioneringsbeslut genom att systematiskt justera framing effects så att budskapen undviker att förmedla ”normal pensionsålder” och i stället i högre grad ger neutral information om vilka alternativ som finns och deras ekonomiska konsekvenser.

fredag 12 oktober 2012

LEDER PENSIONERING TILL LÄNGRE LIV

En omstridd fråga bland forskarna är om pensionering leder till bättre eller sämre hälsa och därmed till ett längre eller kortare liv. Att lämna arbetslivet kan minska stress och fysisk belastning och bidra till ett rikare liv. Pensionering kan dock också leda till vad man för yngre personer kallar utanförskap. Ett meningsfullt arbete är viktigt för individens självbestämmande, vår upplevelse av livskvalitet och delaktighet, vilket bl.a. är grunden för arbetslinjen. Pensionering kan bidra till minskad fysisk och mental aktivitet, försvagade sociala nätverk, sämre livsstil, vilket skulle kunna förkorta livet.
Det finns en relativt omfattade forskning som visar ett samband mellan pensionering och upplevd bättre hälsa respektive en minskad sjuklighet. Dessa samband säger dock inte mycket om kausalitet. Skillnader i hälsa mellan olika individer påverkar både pensionstidpunkten och den fortsatta hälsoutvecklingen och dödligheten. Det är mycket svårt att kontrollera för snedvridningar i resultaten p.g.a. selektion. Data saknas ofta som har bredd och god kvalitet och samtidigt följer utvecklingen över en längre tid. Ganska få studier har kunnat jämföra dödligheten mellan liknande grupper av äldre som har haft olika regler för pensionering. Detta diskuterade utredningen översiktligt i kapitel 4 i delbetänkandet.
Nu har en grupp norska forskare använt unika administrativa data över hela befolkningen där man kan jämföra dödligheten i vissa grupper på arbetsmarknaden som fick sänkt pensionsålder med andra grupper som inte berördes av reformerna. Forskarna Erik Hernaes, Simen Markussen, John Piggott and Ola Vestad vid Ragnar Frisch Centre for Economic Research konstaterar i sin forskningsöversikt att det finns tusentals studier som undersöker sambanden mellan pensionering och dödlighet, men det är relativt få som använder olika metoder för att försöka minska det samtidiga inflytandet av hälsan på pensionsbeslut och dödlighet. Studierna har gett motstridiga resultat.
Reformen som startade 1989 i Norge innebar att man successivt införde en tidig pensionering för anställda i offentliga sektorn och hos vissa privata arbetsgivare. För dessa anställda sänktes pensionsåldern från 67 till 66 år 1989 och därefter stegvis till 62 år 1998. För alla andra anställda gällde 67 som pensionsålder. Forskarna undersökte pensioneringen i olika månadskohorter och visar att reformen medförde en avsevärd sänkning av den faktiska pensionsåldern. Sedan jämförde man dödligheten fram till 70 års ålder (för vissa kohorter till 77 års ålder) för tidigt pensionerade med dem som inte fick del av denna reform. Med statistiska metoder visar de att den sänkta pensionsåldern inte hade någon signifikant effekt på dödligheten. Forskarna drar slutsatsen att överväganden om dödlighet inte bör påverka den politiska diskussionen om en höjd pensionsålder.
Det är givetvis en nyckelfråga om höjd pensionsålder skulle leda till sämre hälsa och tidigare död. Forskningen kan ännu inte ge oss entydiga svar. Den norska studien är dock en av flera senare undersökningar som bättre kan belysa tänkbara orsakssamband och dessa pekar ofta på att tidig pensionering inte bidrar till längre liv. Fortfarande kan man dock inte helt utesluta att de grupper man jämför som haft olika pensionsregler fortfarande kan skilja sig åt i några för dödligheten viktiga egenskaper.

fredag 5 oktober 2012

ÖKAR UNGDOMSARBETSLÖSHETEN NÄR FLER ÄLDRE JOBBAR LÄNGRE

Det finns fortfarande, även bland i övrigt bildade personer, en utbredd och cementerad föreställning att äldre bör ge plats till ungdomarna bl.a. för att minska arbetslösheten och för att gynna utvecklingen, vilket utredningen diskuterar i delbetänkandets kapitel 10.  Pensionsmyndighetens enkät till arbetsgivare och fackliga företrädare som redovisas i delbetänkandets kapitel 13 visar exempelvis att mer än en tredjedel av de fackliga representanterna inom SAF-LO området anser att äldre borde gå i pension tidigare för att lämna plats för de yngre. Bilden av att äldre står i vägen för yngre fick det slående namnet ”Jätteproppen Orvar” av Expressen-journalisten Maria Hörnfeldt i TV-programmet Ärligt talat 1984: ”Dom är så många, dom sitter som en slags enda stor jättepropp Orvar i hålet och hindrar all utveckling”
Ekonomer anser i allmänhet att detta är en seglivad myt. Tvärtom, ju fler som arbetar desto större blir inkomsterna, och desto högre blir efterfrågan på företagens produkter och därmed deras efterfrågan på arbetskraft. Det finns inte en viss förutbestämd mängd arbete som behöver utföras i samhället. I utredningen finns bl.a. ett diagram 10.13 från OECD som illustrerar sambandet mellan andelen sysselsatta unga (15–24 år) och äldre (55–64 år). Det visar att det i de flesta länder finns en positiv korrelation mellan äldres och ungas sysselsättningsnivå.
I en färsk rapport har forskarna Alicia H. Munnell and April Yanyuan Wu vid det ansedda Center for Retirement Research i Boston använt tidsseriedata och siffror från olika delstater i USA för att undersöka om äldre som jobbar längre tränger ut yngre från arbetsmarknaden. Man använder USA:s arbetskraftsundersökning ”Current Population Survey” för åren 1977-2011, som således inkluderar den senaste djupa ekonomiska krisen. Arbetskraften delas i grupperna 20-24, 25-54 och 55-64 år. Studien mäter arbetskraftsdeltagande, sysselsättning och arbetslöshet, arbetade timmar och lönenivå. Forskarna testar sedan olika modeller för undanträngning, både för tidsserier och för skillnaderna mellan olika delstater. Studien ger inga belägg för att ökad sysselsättning bland äldre försämrar de yngres arbetsmarknadschanser. Tvärtom pekar resultaten, i likhet med tidigare studier, på att högre sysselsättning bland äldre leder till en bättre arbetsmarknad för yngre, med lägre arbetslöshet, ökad sysselsättning och högre löner.
Det finns ännu ganska få studier som undersöker undanträngning mellan olika åldersgrupper på arbetsmarknaden och de flesta kommer från USA. Man kan inte utan vidare utgå från att resultaten skulle bli likadana i Sverige. Arbetsmarknadens funktionssätt och institutionella förhållande varierar mycket mellan olika länder. Resultaten kan också vara beroende av vilka tidsperioder som mätningarna görs. Det mesta talar dock för att det är i Sverige som Gunnar Wetterberg skriver i sin bok Kurvans kraft:  ”Ju fler äldre som fortsätter att arbeta, desto färre behöver de yngre försörja. Många äldre i arbetskraften hjälper till att hålla hjulen i gång. 67-åringen som fortsätter är 22-åringens bäste vän på arbetsmarknaden.” Föreställning om att de äldre tar arbetstillfällen från de yngre skulle kunna liknas vid de föreställningar som fanns före kvinnornas breda inträde på arbetsmarknaden om att kvinnor vid giftermål borde lämna sina arbeten till förmån för män.

torsdag 27 september 2012

KAP 12 BESLUTET ATT GÅ I PENSION

I kapitel 12 sammanfattas översiktligt de olika faktorer som styr pensionsbeslutet, exempelvis hälsa, arbetsförmåga, omgivning, utbildning. Dessutom redovisas delar av en enkätundersökning som genomfördes i samarbete med Pensionsmyndigheten.
Utbildning är en faktor som påverkar pensionsbeslutet. Studier indikerar att utbildningsgraden kan påverka benägenheten att jobba efter 65 år. Sannolikheten att stanna kvar i arbete ökar med stigande utbildning. En successivt högre kunskapsnivå i samhället bidrar till omvandling av produktionen från enkla, ofta fysiskt slitsamma yrken till mer komplexa arbeten, både inom industrin och tjänstesektorn. Därigenom bidrar utbildningen till förbättrade arbetsförhållanden. En huvudstrategi för att långsiktigt förlänga arbetslivet är troligen att förbättra medborgarnas kunskaper.
Den enkätundersökning som Pensionsmyndigheten och Pensionsåldersutredningen gemensamt genomförde under hösten 2011 visar att tidpunkten när man beslutar att gå i pension ser ut att ha förskjutits uppåt det senaste decenniet. I  en motsvarande enkät som genomfördes 2001 av dåvarande Riksförsäkringsverket uppgav  40 procent av de tillfrågade att de planerade att gå i pension före 65 år. Motsvarande siffra var tio år senare ungefär 15 procent. Denna utveckling överensstämmer också med resultat från andra liknande undersökningar.
En viss förändring av orsaker till önskan att gå i pension kan också iakttas i enkäten. Betydelsen av mer tid för familj och fritid verkar ha minskat, liksom negativa arbetsförhållanden och att kompetens inte värdesätts. Att känna sig tvungen att gå i pension verkar däremot ha ökat.
Läs mer i SOU 2012:28 Längre liv, längre arbetsliv kap 12, sid  249-269.

onsdag 26 september 2012

GULDÅRENS SKAPELSE

Vilka förändringar ligger bakom guldåren, den nya företeelsen att äldre kan leva allt längre som pensionärer med god hälsa och ekonomi. Kan man räkna ut den optimala pensionsåldern, givet utvecklingen av lön och hälsa. Det undersöker forskare sedan flera år med hjälp av långa dataserier och ekonometri. I en ny studie har forskarna Carl-Johan Dalgaard och Holger Strulik vid Köpenhamns respektive Göttingens universitet utvecklat en livscykelmodell där individen beslutar sin optimala konsumtion över livet och pensionering samt livslängden. Huvudfrågan är om ökningen av antalet år med pension kommer att fortsätta även i framtiden.
Man börjar med att utforma en modell för åldrandet, som baseras på modern biologisk och medicinsk forskning. Åldrande är den inneboende, kumulativa, progressiva och skadliga förlusten av funktioner som så småningom kulminerar i döden. Därmed ackumuleras över tiden ett hälsounderskott, som kan formaliseras i ett ”bräcklighetsindex”. Forskarna använder estimat för kanadensiska mäns åldrande. Åldrandet leder till lägre produktivitet, stegvis lägre löner och ökad ”onytta” av arbete.
Individen försöker att hantera detta genom att konsumera, spara och investera i åtgärder för att bromsa åldrandet. Individen beslutar därmed om den optimala pensionsåldern. Modellen gör det möjligt att undersöka hur utvecklingen av inkomster och hälsoteknologi påverkar livslängd och antal pensionsår. Individen antas maximera nyttan av konsumtion över livet med hänsyn till ”onyttan” av arbete.
Modellen förutsäger att ökade relativpriser för hälsovård, teknologisk utveckling och stigande inkomster ska bidra till att individen väljer fler år som pensionär. Modellen kalibreras med data från USA. Forskarna har nästa hundra år av data om livslängd, pensionsålder, reallöner, relativpriserna för hälso-och sjukvård m.m. för kohorterna födda 1850-1940, dvs. personer som har avslutat sitt arbetsliv. Dessa data visar att pensionsåldern har ökat nästan kontinuerligt under den studerade perioden. Visserligen visar arbetskraftsdeltagandet för män en kraftigt nedåtgående trend sedan 1800-talet, men det beror på att man inte räknar alla dem som förr lämnade arbetsmarknaden eller dog i 50-årsåldern. Den ökade livslängden innebär att alltfler överlever till 65 år, och kan pensionera sig.
Den ökade livslängden förklaras till största delen av höjda inkomster. Det beror på att högre inkomster leder till ökade investeringar i hälsovård för att bromsa åldrandet, vilket bidrar till ökad livslängd och därmed fler år med pension. Teknologisk utveckling inom hälso- och sjukvården höjer däremot den faktiska pensionsåldern genom att åldersbrister kan mildras eller skjutas upp. Nyttan av arbete ökar dessutom. Dessutom bidrar utvecklingen till ökad livslängd.
Forskarna bedömer att fortsatta inkomstökningar och teknologisk utveckling inom hälso- och sjukvården sammantaget även framöver kommer att bidra till en preferens för en fortsatt ökning av antalet år med pension. Det kan möjligen delvis motverkas om regeringar tillåter att priserna på hälsovården kan sjunka, eftersom det kan bidra till både längre liv och längre arbetsliv.
Formaliserade ekonomiska modeller av detta slag är värdefulla bl.a. för att de tvingar fram ställningstaganden till vilka faktorer som över lång tid samverkar och bestämmer olika processer och beteenden. Denna studie påminner oss bl.a. om att hälso- och sjukvårdspolitiken antagligen också är en viktig faktor för pensioneringsbeteenden tillsammans med exempelvis ekonomiska incitament och normer. Den komplicerar diskussionen om vad som är en rättvis och effektiv fördelning av resurserna inom välfärdspolitiken.
Carl-Johan Dalgaard, Holger Strulik: The Genesis of the Golden Age: Accounting for the Rise in Health and Leisure

måndag 10 september 2012

KAPITEL 11 ARBETSFÖRHÅLLANDEN OCH TIDIGT UTTRÄDE

Sverige har i en internationell jämförelse god arbetsmiljö. Aktivt arbetsmiljöarbete, strukturförändringar på arbetsmarknaden, teknologisk utveckling m.m. har medfört en totalt sett successivt förbättrad arbetsmiljö. Den fysiska belastningen har i arbetslivet har totalt sett minskat. Trots den gynnsamma utvecklingen har fortfarande en betydandeandel av alla arbetstagare slitsamma och enformiga arbeten och upplever brister i arbetsmiljön.
Mellan 20 och 30 procent av alla arbetstagare upplever fortfarande fysiska arbetsmiljöbrister enligt olika enkätfrågor om tunga lyft, svåra arbetsställningar, fysiska besvär, buller osv. Män anger oftare att de besväras av tunga lyft och buller medan kvinnor oftare anger att de har ont i rygg och axlar på grund av fysiskt tungt arbete. Värk kan också uppkomma till följd av psykiska påfrestningar, enligt forskning. Betydligt fler kvinnor än män uppger fysiska besvär. Andelen som uppger att de fått besvär till följd av fysisk belastning har minskat påtagligt sedan 2002. Hur utvecklingen kommer att se ut framåt blir naturligtvis delvis avgörande av morgondagens arbetsliv.
Utträdet från arbetslivet bland äldre genom förtidspensionering och sjukskrivning har varierat kraftigt de senaste 40 åren. Efter att ha kraftigt ökat mellan 1970 och 1990 har andelen sedan dess markant minskat, främst på grund av minskad nybeviljning. Uppenbart är att arbetsmiljöbrister kan leda till ohälsa, nedsatt arbetsförmåga och tidigt utträde från arbetslivet. Det är dock inte troligt att de stora variationerna över tiden enbart och uteslutande sammanhänger med förändringar i folkhälsan eller i arbetsliv och arbetsmiljö. Det mesta talar för att variationerna i inflödet till sjukskrivning och förtidspension i stor utsträckning styrs av regler och tillämpning av regler i socialförsäkringen.
Många yrken med höga relativa risker för förtidspension och sjukskrivning är dock också yrken där arbetstagare ofta uppger fysiska besvär och höga fysiska krav. Det gäller framför allt traditionellt manliga yrken inom industrin och inte minst för kvinnor som arbetar i dessa yrken. För andra yrken och branscher som står för stora andelar av förtidspensioneringarna är det dock svårt att visa på höga förhöjda risker. Exempelvis välfärdssektorn, där en relativt stor andel kvinnor upplever psykosociala och fysiska arbetsmiljöproblem. Kvinnor har högre risk för förtidspensionering än män inom de flesta yrken och sektorer. Varför det är så finns begränsad kunskap om. Det kan bero på att män och kvinnor har skilda arbetsförhållanden. Det finns dock på makronivå samband mellan förtidspension och fysiskt tungt arbete.
Det finns fler sätt att lämna arbetsmarknaden tidigt, än förtidspension. Delpension, avgångspension, tidigt eller sekventiellt uttag av tjänstepension är vanliga vägar, särskilt inom kommunal och landstingssektor.
Kunskapsläget vad gäller samband mellan arbetsförhållanden och utslagning behöver förstärkas.
I kapitel 11 saknas också uppgifter i tabell 11.6, sid 218. Det står i texten att tabellen också ska visa resultat av s.k. probitskattningar som visar den relativa risken att förtidspensioneras i olika yrken. Det visar dock tabellen inte alls. Tabellen som visar detta återfinns här (länk).
Läs mer i SOU 2012:28 Längre liv, längre arbetsliv. Förutsättningar och hinder för fler att arbeta längre, sid 175- 231.

BONUSMATERIAL

Det är rimligt att vänta sig att personer med fysiskt krävande arbeten har en högre risk att lämna arbetslivet i förtid bl.a. genom förtidspension. Ett längre arbetsliv och höjd pensionsålder skulle därför kunna drabba personer med fysiskt krävande arbeten.
Det finns åtskilliga studier som visar att i yrken med höga krav är utträdesrisken högre. Gabriella Sjögren Lindqvist har på Pensionsåldersutredningens uppdrag genomfört en ny studie som beräknar sannolikheten att beviljas sjukersättning efter kontroll av olika skillnader i sammansättning. Även denna studie visar att yrken med höga fysiska krav har överrisker.
Det finns dock olika begränsningar i dessa studier, bl.a. att det kan finnas stora skillnader i fysiska krav inom samma yrken och arbetsställen. Studierna tar ofta inte hänsyn till alla viktiga bakomliggande skillnader, som i t.ex. hälsa. Flera undersökningar pekar exempelvis på att det finns en betydande selektion till fysiskt krävande arbeten, personer med svagare hälsa och fysik hamnar sällan i dessa jobb.
För att tydligare fånga orsakssamband behövs därför undersökningar där man över tiden följer individer som har olika fysiska krav i arbetet och mäter de relativa riskerna för tidig pension, med hänsyn till bakomliggande skillnader. Det finns såvitt känt få sådana undersökningar i Sverige. Mikael Stattin och Bengt Järvholm har dock studerat hur självrapporterade arbetsmiljöförhållanden och hälsotillstånd bland byggnadsarbetare över tiden påverkar risken för förtidspension. De visar bl.a. att personer som upplevde sämsta fysiska arbetsmiljön hade störst överrisker att få förtidspension.
I en ny studie från ansedda Center for Retirement Research (CRR) har forskarna Sebideh Modrek och Mark Cullen haft tillgång till ovanligt bra data för att undersöka detta samband. De konstaterar i sin genomgång av tidigare forskning att studier på mikronivå har haft anmärkningsvärt svårt att finna signifikanta samband mellan fysiska krav och risk för tidig pensionering. Tidigare studier har dock ofta använt yrkeskoder som indikator på fysiska krav eller självrapporterade arbetsmiljöbrister, som är subjektiva och där olika individer kan ha skilda uppfattningar om kraven. Flera studier avser också grupper med ganska måttliga fysiska krav.
Modrek och Cullen har dock haft tillgång till data om fysiska krav i arbetet skattade av oberoende arbetsmiljöinspektörer för ca 1 500 arbetare i åldern 51-58 år i aluminiumkoncernen Alcoa i USA. De har dessutom haft uppgifter om hälsa, familjeförhållanden, lön, pensionsvillkor och potentiell ersättningsnivå vid pensionering, förmögenhet m.m. Deras resultat pekar på att det finns ett samband mellan höga fysiska krav i arbetet och förtida pensionering om man statistisk kontrollerar för andra faktorer, men sambandet är svagt och knappast signifikant. Däremot finner de starka effekter av pensionsvillkoren, ersättningsnivåerna och förmögenheten hos arbetarna.



Det verkar också rimligt att anta att god arbetsmiljö antas bidra till friskare medarbetare och en produktiv organisation. Indirekta samband mellan psykosociala arbetsmiljöfaktorer och produktionsbortfall via de anställdas hälsa har också påvisats i forskning. IFAU publicerade tidigare i år en systematisk litteraturgenomgång av detta område. Hur ser det vetenskapliga underlaget ut för sambandet mellan den psykosociala arbetsmiljön och anställdas hälsa och deras samband med organisationers produktion?
Resultatet av litteraturgenomgången visar att få studier har genomförts för att undersöka detta samband. Få har också genomfört undersökningarna på likartat sätt och är därför svåra att jämföra. Metodologiska brister konstaterades också i genomförda studier, främst genom att de var utformade som tvärsnittsundersökningar och hade låga svarsfrekvenser. Evidensen för sambandet mellan psykosociala arbetsmiljöfaktorer, medarbetares hälsa och produktionsbortfall måste därför sägas vara för närvarande begränsat. Det samband som kan anses tydligast är mellan s.k. spänt arbete och smärta i rörelseorganen och därav följande effekter på produktionsbortfallet. Tidigare studier har också visat att förbättringar i psykososocial arbetsmiljö påverkar medarbetarnas hälsa.
En slutsats i rapporten är att det finns behov av interventionsstudier som undersöker effekten av förbättringar i arbetsmiljön på såväl produktionsbortfall som anställdas prestationsförmåga, och hur medarbetares funktionsförmåga kan vidmakthållas och utvecklas. Dessutom saknas forskning och kunskap kring hur systematiskt arbetsmiljöarbete kan användas för att över tid beakta balans mellan krav och kapacitet.